Det var i början av september som det första lövet föll – åtminstone det första någon av barnen lade märke till. “Titta! Det är orange!” ropade en fyraåring och höll upp ett litet löv som precis lossnat från björken. Det var som om någon tryckt på en knapp. Plötsligt blev barnen lövdetektiver. De letade, samlade, jämförde. Och med det började vår årliga resa genom årstidernas språk.

Att prata om naturens skiftningar är något vi gör varje dag på Futaba Hoiku – inte som en separat “lektion”, utan som en levande, närvarande rytm i barnens liv. Sverige och Japan har båda tydliga årstider, men på olika sätt. I vårt arbete väver vi samman dessa perspektiv – med språket som nyckel och nyfikenheten som motor.

Varje löv bär en berättelse
När barnen började samla löv satte vi oss tillsammans och tittade noga. Vi pratade om färger: aka, kiiro, orenji. Vi kände på ytan, luktade på dem, höll upp dem mot ljuset. “Det ser ut som eld”, sa en treåring. “Det är som när solen går ner”, sa en annan.

Vi tog med löven in, pressade dem i papper och började skapa små berättelseböcker. Varje barn fick välja ett löv och berätta något om det. “Mitt löv kommer från ett träd som gråter när det blir kallt”, sa ett barn. “Mitt löv är en mantel till en prinsessa.” Dessa små berättelser skrev vi ner, och barnen fick illustrera dem. Resultatet blev en slags lövpoesi – vacker, allvarlig, och stundtals väldigt rolig.

Att följa årstiden – med hela kroppen
Vi försöker alltid förankra språket i sinnesupplevelser. När det började blåsa kallt gick vi ut och kände på vinden. “ふく風 (fuku kaze)”, viskade jag, och barnen svarade tillbaka. Vi lekte att vi var löv i vinden, som virvlade runt och landade i varandras famnar. Språket fick ta plats i kroppen.

Vi pratade också om vad som händer med djur och växter. Varför tappar träden sina löv? Vad gör ekorren när det blir kallt? Vi tittade i böcker, gick ut med förstoringsglas och lade märke till små detaljer: spindelnät i morgonljuset, fåglar som samlas i flock.

Barnen ritade vad de trodde hände under marken. En trodde att träden “går och lägger sig”, en annan ritade maskar som “bäddar in sig i jordtäcken”.

Japanska ord för svenska stämningar
Det fanns också något särskilt i att hitta japanska ord för det vi såg. Höst är aki, men vi pratade också om andra uttryck:

• momiji – lönnens röda löv
• kogarashi – den kalla vinden som bär hösten med sig
• natsukashii – den svåröversatta känslan av nostalgi, när man tänker på något som varit

Vi försökte sätta ord på hur hösten “känns”. “Lite sorglig”, sa någon. “Och lite mysig.” “Och man vill ha filtar.” Jag berättade att i Japan brukar man kalla hösten för shokuyoku no aki – matlustens höst. Det blev ett perfekt tillfälle att prata om de smaker vi längtar efter när det blir kallare: sötpotatis, kastanjer, risrätter. Flera barn berättade om mat de äter med sin familj just den här tiden.

Ett gemensamt höstträd
Som avslutning på vår höstperiod gjorde vi ett stort gemensamt konstverk: ett träd där varje barn fick fästa sina pressade löv och sina skrivna tankar. Vi kallade det Kimochi no ki – känslornas träd.

Trädet växte dag för dag. Någon fäste ett hjärta, någon en regndroppe. Det blev en karta över våra upplevelser. En slags kollektiv dagbok där färger, former och ord smälte samman. När vi nu går förbi det i hallen, pekar barnen och säger: “Det där är min tanke. Där är mitt löv.” Det är inte bara konst – det är minnen förankrade i årstidens rytm.

Att prata om tid, förändring och stillhet
Barn har ofta en intuitiv förståelse för förändring, men saknar orden för den. Genom att prata om årstiderna får vi ett språk för att uttrycka just det – att saker förändras, faller, växer upp igen. Vi pratar om att något kan vara både vackert och förgängligt, att vi får säga hej då till något, men också välkomna det som kommer.

För mig som vuxen är det ibland just här jag lär mig mest av barnen. Deras sätt att säga “löven är som hejdå-händer” eller “träden är nakna men glada” – det är ord som stannar. Det är ett påminnelse om att barn, när de får rätt sammanhang, kan formulera livets största rörelser på det allra enklaste sätt.

Avslutande tankar
Att prata om hösten är aldrig bara att prata om väder. Det är att prata om tid, om förändring, om vad vi bär med oss och vad vi lämnar bakom oss. På Futaba Hoiku låter vi årstiderna bli våra pedagoger – och språket vår följeslagare.

Och det började med ett enda löv. Ett som föll i tystnad, men landade med en hel värld i sig.