Att lära sig språk handlar inte bara om ord och grammatik. Det handlar om rytm, känsla, kroppsspråk, och kanske allra mest – om relationer. På Futaba Hoiku ser vi varje dag hur japanska blir en naturlig, rolig och meningsfull del av barnens liv. Inte genom lektioner, utan genom lek.

När vi pratar om tvåspråkighet med föräldrar är det många som oroar sig: “Kommer mitt barn kunna japanska när svenska är överallt?” Men vi ser gång på gång att det går – så länge japanskan får finnas där som ett levande språk. Och för barn, är lek det levande.

Språket i rörelse – sång och kroppsspråk
En vanlig dag på förskolan börjar med sång. Vi sjunger på japanska – enkla barnvisor som “Donguri korokoro” eller “Inu no omawarisan”. Rörelserna är lika viktiga som orden. Vi klappar, hoppar, pekar, snurrar. För de minsta är det just kroppen som först förstår – och sedan kommer orden.

Barnen sjunger med efter förmåga. Någon kanske bara nynnar med, en annan upprepar sista stavelsen i varje rad. Men det viktiga är inte perfektionen. Det är glädjen, delaktigheten, att få vara en del av ljudet och rytmen. Det är där språkkänslan börjar.

Japanska som lekspråk
Under fri lek hör vi ofta japanska blandas in i rollspelen. Några barn leker affär – “いらっしゃいませ！” ropas högt, och “ありがとうございました！” avslutar varje transaktion. Det är små ögonblick, men de bär språket med sig.

Vi pedagoger stöttar genom att delta i leken, upprepa nyckelord och introducera nya uttryck. Om barnen leker att de lagar mat, kanske vi lägger till: “おなかすいたね？” eller “ちょっと味見しようか。” På så sätt fördjupas språket, utan att kännas som undervisning.

Sagostund – mer än berättelse
När vi har sagostund använder vi japanska bilderböcker, ofta med mycket dialog och tydliga illustrationer. Vi läser långsamt, stannar upp, frågar: “Vad tror ni att han tänker här?” “Vad betyder さびしい?”

Ofta får barnen dramatisera scenerna efteråt. De väljer roller, byter språk, hittar på egna repliker. Det blir ett slags flerspråkigt minidrama där japanskan lever sida vid sida med svenskan – och där båda får vara sanna.

Språk i rutiner och känslor
De mest kraftfulla språkögonblicken kommer ofta i vardagsrutiner. När någon gör sig illa, får en kram och orden “いたかったね。” Eller när ett barn är stolt och vi säger: “よくできたね！” Då blir japanskan ett språk för trygghet, tröst och bekräftelse.

Vi ser att barnen tar efter. En treåring som ser att en vän är ledsen kanske säger: “だいじょうぶ？” En annan hjälper till att knäppa jackan och säger: “てつだうね。” Det är i dessa stunder japanskan får djup – den är inte ett främmande språk, utan ett sätt att visa omtanke.

Språkutmaningar – och hur vi bemöter dem
Det är också viktigt att tala om de barn som kämpar mer. Några har en förälder som inte talar japanska, andra har haft längre uppehåll från språket. Det märks ibland i ordförrådet, i osäkerheten, i tvekan att prata.

Vi möter detta med tålamod och nyfikenhet. Vi upprepar, bekräftar, och gläds över varje framsteg. När ett barn säger “ねこ　いる！” efter att i flera veckor bara ha viskat, då jublar vi inombords. Inte för att det är grammatiskt korrekt, utan för att det är mod. Det är språk i rörelse.

Att växa i två språk – och två kulturer
För många av våra barn är språkutvecklingen också en känslomässig resa. Att prata japanska kan ibland kännas “annorlunda” eller “konstigt” om ingen annan i omgivningen gör det. Vi pratar därför ofta med barnen om stolthet. Om att deras japanska är en skatt, något som ger dem superkrafter.

Vi kopplar språket till kultur: vi firar japanska högtider, lagar japansk mat, tittar på japanska barnprogram och ritar med kalligrafipenslar. På så vis blir språket mer än bara ljud – det blir ett hem.

Samarbetet med föräldrarna
Det vi gör på förskolan får kraft när det hänger ihop med det som händer hemma. Vi uppmuntrar alla familjer att skapa små stunder för japanska i vardagen: sagor vid läggning, japanska sånger i bilen, videosamtal med släktingar i Japan.

Vi skickar också hem små språkbrev med ord och uttryck vi jobbat med under veckan, så att familjerna kan ta vid där vi slutat. Många föräldrar säger att barnen börjar “leka förskola” hemma – och då pratar japanska. Det är ett av de bästa kvitton vi kan få.

Avslutande tankar
Att bygga ett språk är som att odla en trädgård. Det kräver tid, tålamod och värme. På Futaba Hoiku gör vi det genom att leka, lyssna, bekräfta och vara närvarande. Och varje gång ett barn viskar “きいて！” eller ropar “できた！” så vet vi att vi är på rätt väg.

Vi har även tagit hjälp av appen duolingo som erbjuder lekfulla och lättillgängliga språklektioner.

Det handlar inte om att barnet ska bli “perfekt tvåspråkigt”. Det handlar om att barnet ska få känna att japanskan är en del av dem – en glad, levande, naturlig del av deras värld.