I februari infaller en av de mest älskade högtiderna i Japan: Hinamatsuri, även kallad ”flickornas dag”. Det är en dag då vi firar flickors hälsa, lycka och framtid. I Futaba Hoiku är det en självklarhet att uppmärksamma denna tradition – inte bara som en hyllning till barnen, utan också som ett sätt att låta rötterna från Japan leva och växa tillsammans med vardagen i Sverige.

För många av våra barn är detta en av de första gångerna de upplever Hinamatsuri medvetet. Flera är födda här, några har firat hemma, andra har bara hört om det. Att få skapa en gemensam högtid, där alla känner sig inkluderade oavsett kön, ålder eller erfarenhet, var vår utgångspunkt.

Förberedelserna börjar i hjärtat
Redan veckan innan började barnen pyssla. Vi berättade sagan om kejsar- och kejsarinnan, visade bilder på de traditionella dockorna – hina ningyō – och pratade om färgerna som brukar dominera under firandet: rosa, vitt och grönt. Det blev snabbt tydligt att barnen älskade de mjuka färgerna och de vackra kläderna på dockorna. En fyraåring sa: “Hon ser ut som en prinsessa från sagan”, medan en treåring pekade på kejsaren och sa “Han ser snäll ut”.

Vi introducerade origami som en del av förberedelserna – en konstform som fascinerar varje gång. Barnen fick vika sina egna kejsare och kejsarinnor i färgglada papper. Några var redan bekanta med tekniken, andra tyckte att det var svårt. Men så kom den där tysta, vackra stunden: när barnen satt i ring, vikandes och hjälpte varandra, och origamin förvandlades från något främmande till något gemensamt.

Berättelsen som förenar
Vi läste en enkel version av en klassisk japansk folksaga om en flicka som får en docka på Hinamatsuri. Sagans tema – att bli sedd, att få ett skydd mot det svåra, att känna sig älskad – gick rakt in i barnens hjärtan. Flera började prata om sina egna dockor hemma, andra om vad som gör dem glada eller rädda. Samtalet växte organiskt till att handla om vänskap, trygghet och önskningar.

Vi samlade deras tankar i ett gemensamt konstverk – ett stort ark där varje barn fick rita eller skriva något de önskar för sitt liv eller för en vän. Många ritade regnbågar, några ritade familjen, någon skrev “att alltid få leka med Sakura”.

Högtidsdagen – stilla magi och varm gemenskap
På själva Hinamatsuri-dagen pyntade vi vår lilla matsal med origami-dockorna, persikoblommor i tyg och rispapperslyktor. Barnen hjälpte till att duka fram, sätta upp dekorationer och sprida ut små hjärtan i rosa papper. Musiken i bakgrunden var japansk traditionell koto-musik – lugn, vacker och ovan för många. Det blev en särskild stämning, nästan högtidlig men ändå lekfull.

Till lunch serverade vi en barnvänlig variant av chirashi-zushi – ris blandat med grönsaker, ägg och små bitar av tofu. Flera av barnen älskade det, andra var försiktiga. “Det är som sushi men i en skål!”, sa en av femåringarna glatt. Vi åt tillsammans, pratade om vad vi firade, och sjöng en japansk barnsång som hör till Hinamatsuri.

Efter maten läste vi dikter skrivna för högtiden – enkla, korta haiku som barnen fick fylla i själva. Vi började med rader som:
Persikoblom faller —
och lät barnen fylla på med egna ord. Resultatet blev roligt, rörande och ibland poetiskt på det där magiska barnsättet.

Alla fick vara med
Vi är noga med att Hinamatsuri hos oss inte är en dag bara för flickor. Vi förklarar att högtiden symboliserar omsorg, hälsa, vänskap – och att alla, oavsett kön, får och bör firas. Flera pojkar tog en särskilt stor roll i dekorationerna, och några av de yngsta valde att rita två kejsarinnor, eller två kejsare – en vacker påminnelse om hur traditioner kan få leva vidare och samtidigt utvecklas.

Reflektion efteråt
Vid dagens slut samlades vi och pratade om vad de gillat mest. Någon sa: “När vi viker tillsammans känns det lugnt i kroppen.” En annan sa: “Jag vill att vi har Hinamatsuri varje vecka.” Vi skrattade tillsammans, men jag förstod också: barnens längtan efter stilla, meningsfulla stunder är stark. Och traditioner, rätt förmedlade, ger en känsla av sammanhang – att man hör till något större än sig själv.

Varför vi firar – egentligen
Att skapa utrymme för högtider som Hinamatsuri är mer än att visa upp en tradition. Det är ett sätt att ge barnen ett ankare i identiteten. Många av våra barn växer upp med flera språk, flera kulturer, och ibland kan det kännas som att ingen del får ta riktigt plats. Genom att skapa plats för både det japanska och det svenska, säger vi: Du behöver inte välja. Du får vara allt du är.

Och där, bland origamipapper, risblommor och skratt, såg jag det igen. Hur barnen – i sitt vikande, ritande, lyssnande och berättande – byggde broar mellan länder, språk och känslor. Inte för att vi bad dem. Utan för att det är så barn gör, när vi ger dem tillit, rötter och möjligheten att blomma.

Här kan ni läsa mer om Hinamatsuri och andra Japanska traditioner