Våren har gjort entré i Stockholm, men den här dagen överraskade oss med ett sista vinternaps. Vinden var skarp och snön föll lätt över förskolegården. För barnen blev det en dag fylld av lek, värme och vänskap – och framför allt ett utmärkt exempel på hur vi tillsammans bygger små milstolpar i vardagen.
Morgonsamling och känslan av gemenskap
Vi började dagen inomhus, vid samlingsmattan. Barnen kom in en efter en, rosiga om kinderna och fnittrande över snöflingorna. Några av de äldre barnen hjälpte de yngre att hänga av sig ytterkläderna – ett litet tecken på omtänksamhet som alltid värmer mig.
Vi pratade om väntande aktiviteter: dagens utelek, att göra en soppa tillsammans – och att hjälpa till att skotta lite snö. Jag märkte genast nyfikenhet i ögonen hos flera barn. Hur känns snö i handen? Hur smakar soppa vi lagar tillsammans? Redan där kände jag att det här skulle bli en riktigt fin dag.
Ut på gården – vinterglädje i förskoleversion
När vi gick ut till gården blev det en kort förskolepedagogisk stund. Vi pratade om snöns egenskaper: hur den är kall, hur den smälter i händerna, hur den kan packas till en boll. Barnen samlade snö, formade små bollar och skrattade när de rullade ihop dem till miniatyrlikesnöfigurer.
Det här blev en chans att knyta samman våra japanska och svenska traditioner. Jag berättade på japanska att vi ibland gör yuki daruma – små snö-gubbar, liknande traditionella daruma-figurer. Barnen funderade på ansiktsdrag, tänkte på om de skulle ge dem målade ögon och munnar, och två av de äldsta hjälpte de yngre att forma runda, stadiga kroppsdelar av snö.
Samarbete visade sig om och om igen: en treåring gav spontant sin extra mössa till den yngre som frös, medan en av våra fyraåringar visade hur man packar snö för att det inte ska smula ihop för fort. Det fina med den här typen av aktivitet är att barnens empati och samarbetsförmåga blommar naturligt.
Gå in och kryp in i värmen
Efter ungefär 45 minuter ute var alla frusna om händer och kinder. Vi gick in i hallen tillsammans och hjälptes åt att ta av mössor, vantar och tjocka jackor. Det är alltid lite kaotiskt, men den strukturerade hjälpen från barnen själva hjälper otroligt mycket – och stärker känslan att man tillhör gruppen.
Inomhus samlades vi i soffhörnan, drack varm vatten med honung (ett substitut för varm mjölk) och pratade om hur snön kändes. Vi använde glosorna på både japanska och svenska: ”kallt”, ”mjukt”, ”smula”, ”sönder” – och barnen upprepade dem med stor vilja. Den här tvåspråkiga repetitionen är något vi odlar regelbundet – att prata om konkreta upplevelser skapar starka språkliga kopplingar.
Gör soppa tillsammans
Efter vilostunden var det dags för dagens stora projekt: grönsakssoppa. Vi hade planerat den tillsammans förra veckan, och alla barn hade varit med på att bestämma ingredienserna: morot, potatis, lök, purjolök och en skvätt grädde. Jag berättade om hur vi i Japan ibland gör misosoppa med liknande grönsaker, och hur starkt barnen reagerat på smaken av miso.
Den här gången blev det en svensk-style grönsakssoppa med japanska inslag: jag visade dem hur man kan använda wakame-tång som smaksättning. De tittade storögt när jag öppnade paketet, och doften fick flera att rynka på näsan – men när de smakade, lovordade de soppan.
Det blev ett levande matäventyr: de tuktade sina egna små bitar av lök (med hjälp från en vuxen för att hålla kniven rätt), räknade skedar, såg hur alla råvaror åkte ner i kastrullen i tur och ordning. När soppan sedan puttrade under locket, pratade vi om att låta smaker “mogna” tillsammans – ett tema som går igen både i matlagning och i vår syn på barns utveckling.
Lunchstund och reflektion
Vid lunchbordet hjälptes alla åt att skopa upp sin egen portion, och de äldsta fick lära sig att ta en till dem som åt långsamt. Flera uttryckte att de verkligen tyckte om tången, och någon sa på japanska att det ”kändes nytt men gott”. Jag belyste hur smakpreferenser kan vara “nya vänner” – och vi kom fram till att det är viktigt att våga smaka, även om något ser annorlunda ut.
Dagens lärdom – i ord och handling
Innan lämning samlades vi på mattan igen. Jag ställde frågor: Hur kändes snön? Hur lät soppan? Vem hjälpte dig idag? Barnen berättade, ibland på svenska, ibland japanska, ibland båda språken samtidigt. Det blev en fin illustration av hur en vanlig dag kan innehålla tusen små steg i språk, empati, trygghet och glädje.
Sedan kom föräldrarna, och barnen mötte dem med stolt uppsyn – ”Jag gjorde soppa!”, ”Jag hjälpte till att skotta!”. Många föräldrar stod kvar en stund extra och tackade för den värme och välkomnande som syns hos barnen efter en sådan dag.
Avslutande tankar
Den här tisdagen blev ett kärnexempel på Futaba Hoikus filosofi: låga växer bäst när de får både rötter och vingar. Rötterna – i språket, rutinen, gemenskapen. Vingarna – i nyfikenheten, modet att smaka, leka i snö och känna sig stolt.
Det behöver inte vara stora utmaningar eller spektakulära aktiviteter. Det är i vardagsögonblicken – i snöbollskrig och grönsakshackning – som barnet ser sig själv som någon som kan hjälpa, som kan lära, som får bli hörd.
Imorgon blir det mer lek och lärande. Men exakt hur, det får barnen också vara med och forma. För det är här vi tror att de bäst växer – tillsammans med andra, med språk, och med en trygg vuxenhand som stöttar och lyssnar.