“Jag vill att mitt barn ska känna sig trygg – men också nyfiken på världen.” Den meningen hör jag ofta från föräldrar som kommer till Futaba Hoiku för första gången. Och varje gång tänker jag att det är precis det vi strävar efter. Att barnen ska få djupa rötter – och mod att flyga.

På vår förskola bygger vi vår filosofi på just detta: att trygghet och tillhörighet är grunden för all utveckling. Utan rötter har inga vingar något att lyfta från.

Vad betyder “rötter” hos oss?
När vi pratar om rötter menar vi flera saker. Det handlar om språk – om att få använda japanskan som ett levande, närvarande språk i sin vardag. Det handlar om kultur – att få fira japanska högtider, äta japansk mat, höra sånger som kanske mamma sjöng som barn.

Men det handlar också om relationer. Barnens relation till oss vuxna, till varandra, till miljön omkring dem. En plats där de känner: Här hör jag hemma. Här vet jag hur det funkar. Här får jag vara den jag är.

Vi tror att den känslan är nyckeln. Att ett barn som får känna sig förstått, speglat och bekräftat – på sitt språk, i sin vardag – får en inre styrka som inte kan läras ut genom övningar eller regler.

Att bygga rötter kräver tid
Ibland märker vi att föräldrar är oroliga: “Kommer mitt barn lära sig svenska tillräckligt snabbt?” eller “Kommer det förstå när vi är ute bland andra barn?” Vår erfarenhet säger: Ja, absolut. Men i sin takt.

Vi ser gång på gång att barn som får börja med att växa i sitt modersmål sedan tar till sig det andra språket lättare. Inte för att de är smartare – utan för att de redan känner sig trygga med hur språk fungerar. De vågar prova, de vågar fråga. Deras inre språkgrund är stark.

Därför stressar vi inte. Vi rättar inte varje fel, vi mäter inte språk i antalet ord. Vi lyssnar, uppmuntrar, och bygger vidare på det barnen redan har. Det är som att vattna en planta – inte rycka i den för att få den att växa.

Och vad menar vi med vingar?
Vingar betyder för oss nyfikenhet, självständighet, uttrycksfullhet. Att barnet känner: Jag kan, jag vill, jag vågar. Det handlar inte om att prestera, utan om att våga kliva utanför det man redan kan.

När ett barn som länge varit tyst plötsligt vågar räcka upp handen och säga ett ord. När ett barn vågar klättra lite högre än förra veckan. När någon vågar säga ifrån, eller berätta om något svårt – då ser vi att vingarna börjar ta form.

Och det fina är: de växer naturligt, när rötterna är starka.

Mellan kulturer – en plats att landa
För många av våra barn – och föräldrar – finns en inre rörelse mellan Japan och Sverige. Det kan ibland skapa känslor av otillräcklighet: “Är vi tillräckligt japanska?” “Passar vi in här?” Vi vill vara en plats där barn (och vuxna!) inte behöver välja. Där man får vara både och. Både hemma i Japan och i Sverige. Både japansktalande och svenskt förstående. Både tyst och högljudd. Både försiktig och modig.

Att få känna att hela ens identitet ryms i vardagen är något vi vuxna ofta får kämpa för. Men för barn – om vi ger dem rätt förutsättningar – kan det bli helt naturligt.

Miljön som medpedagog
Vi tror att den fysiska miljön har stor betydelse för hur rötter och vingar växer. Därför är vår förskolemiljö utformad med omsorg:

• Lugn färgsättning och naturliga material
• Hörnor för vila och hörnor för lek
• Japanska och svenska böcker sida vid sida
• Konst och föremål från båda kulturer

När barnen rör sig i miljön känner de att båda deras världar finns representerade. De får känna igen sig – och samtidigt upptäcka nytt.

Tillit till barnets egen rytm
En av våra viktigaste principer är att barn utvecklas i sin egen takt. Vår roll som pedagoger är inte att driva på, utan att följa med – lyssna, stötta, utmana när det behövs. Vi tror inte på jämförelser, utan på att varje barn bär på sin egen karta. Vårt jobb är att hjälpa dem tyda den.

Därför är våra dagar fyllda med rytm, men inte press. Vi har rutiner, men också plats för improvisation. Vi har mål, men framför allt en riktning: mot trygghet, uttryck, och relation.

Avslutande tankar
Att bygga en förskola som Futaba Hoiku är ett långsiktigt arbete. Men varje gång ett barn säger “jag vågar”, varje gång vi ser ett leende när de hör ett bekant ord på japanska, varje gång ett barn hjälper ett annat utan att vi bett om det – då vet vi att det fungerar.

Vi sätter inga betyg. Vi mäter inte framgång i prestation. Vi frågar istället: Fick barnet känna sig sedd idag? Fick det prova något nytt? Fick det vila, skratta, undra, berätta?

För det är då rötterna växer. Och det är då vingarna bär.