Det finns ett särskilt mummel i rummet när doften av kare raisu – japansk curry – sprider sig i vår lilla matsal. Ett varmt, kryddigt löfte om något tryggt och älskat. För barnen på Futaba Hoiku är det här inte bara mat. Det är minnen, skratt, nyfikenhet och kultur – serverade i en djup skål.

Kare raisu är kanske inte vad man först förknippar med japansk mat. Den har ett brittiskt kolonialt ursprung, men har sedan länge blivit en självklar del av vardagsmaten i Japan – enkel att laga, mild nog för barn, och oändligt anpassningsbar. Hos oss har den blivit en återkommande favorit, med en lite oväntad twist: riven äpple och morot.

Varför just kare raisu?
Det enkla svaret är: barnen älskar den. Men det finns fler skäl. Kare raisu är ett perfekt exempel på hur vi låter japansk mattradition möta svensk tillgång på råvaror och barnens smakpreferenser.

Genom att använda ekologiska grönsaker, långsam tillagning och några väl valda extra ingredienser får vi en rätt som är näringsrik, mättande – och full av kärlek.

Dessutom fungerar den utmärkt som pedagogisk måltid. När vi lagar den tillsammans pratar vi om hur smaken förändras beroende på vad vi tillsätter. Vi smakar av, beskriver vad vi känner, och låter barnen uttrycka sina egna smakord – på både japanska och svenska.

Vår version: enkel, söt och mild
Ingredienserna är inte många, men varje del spelar roll:

• Gul lök, morot och potatis som får fräsa långsamt i lite rapsolja.
• Ett rivet svenskt äpple (gärna en syrlig sort som Aroma eller Alice).
• En mild curry roux – vi använder en barnvänlig variant utan hetta.
• Lite honung för att runda av smakerna.
• Serveras med kortkornigt ris och gärna lite picklad gurka eller daikon vid sidan om.

Det rivna äpplet gör underverk. Det ger en lätt sötma och fruktighet som barnen ofta känner igen, även om de inte alltid kan sätta fingret på vad det är. “Det smakar som om det varit äpple i, men ändå inte som äpple”, sa en femåring senast. Och det är precis det – en mild bakgrundston som gör rätten varm och komplex utan att bli överväldigande.

För er som tycker att detta var extra gott och vill ha möjlighet att laga hemma så finns här ett väldigt bra recept på ICA: https://www.ica.se/recept/kare-raisu-japansk-curry-med-ris-750198/

Matlagning som samspel
En gång i månaden har vi lagar-dag, då barnen själva får vara med i köket. Inför kare raisu-dagen brukar vi dela upp rollerna: någon får skala morötter, en annan får röra i grytan (under vaksam övervakning), några får lägga ris i skålar eller skära gurka med barnkniv.

Det är ofta under dessa stunder de mest oväntade samtalen uppstår. Som när vi pratade om vad curry heter i olika språk. En fyraåring berättade att hennes farmor kallar det “kari” med rullande r, och en annan sa att han trodde curry kom från “ett varmt land med sol”. Vi pratade om Indien, Japan, England – och hur mat rör sig mellan länder precis som människor gör.

När maten blir brobyggare
En av de saker jag älskar mest med kare raisu är att den är bekant för både japanska och svenska smaklökar. Den är ett perfekt exempel på cultural comfort food – en rätt som ger tröst över kulturgränser.

Flera barn har berättat att de ätit curry hemma, men att det smakat annorlunda. Någon berättade att pappa gör den med kyckling, en annan att mamma har i majs. Vi uppmuntrar dem att jämföra, att prata om skillnader och likheter – inte som rätt eller fel, utan som en naturlig del av att mat är levande, anpassningsbar och full av minnen.

Efterrätten – enkel och japaninspirerad
Till efterrätt den här dagen serverade vi små bollar av mochiliknande risdeg med fruktpuré i mitten. En liten homage till wagashi – japanska sötsaker – men i barnvänlig tappning. Många av barnen älskar den klibbiga konsistensen, medan andra först rynkar på näsan men snabbt vänjer sig. Det blir ett fint samtal om textur, mod och att smaka nytt.

Avslutningsvis
När barnen går hem efter en sån här dag är de mätta, men också fulla av berättelser. “Jag rev äpple!”, “Jag smakade curryn först!”, “Jag hjälpte Sakura att skala!” – och vi hör hur det sprids till föräldrarna i hallen.

Det är då jag tänker: mat är mer än näring. Det är språk, minnen, trygghet, samarbete. Och när en enkel skål med kare raisu kan rymma allt det – ja, då vet jag att vi är på rätt väg.