“Hur skulle ditt drömhus se ut?” frågade jag barnen en onsdagsmorgon i oktober. Jag hade egentligen tänkt ställa en annan fråga, något om årstider eller färger – men just då kändes det där med hus så rätt. Kanske för att hösten börjat blåsa in på riktigt och alla längtade efter något varmt, tryggt och eget.
Det som följde blev en av de mest fascinerande skapandeprocesserna vi haft på länge. För i varje hus barnen målade fanns ett fönster till deras inre värld.
Vi började med ord – och fantasi
Innan vi tog fram penslar och papper satt vi i en cirkel och pratade. “Hur luktar ett drömhus?” frågade jag. “Vilken färg har det inuti? Finns det katter? Får man hoppa i soffan?” Barnen började ivrigt gestikulera. “Mitt har rutschkanor överallt!” sa en fyraåring. “Mitt luktar pannkaka varje dag”, sa en annan. “Mitt är tyst och har en egen regnbåge.”
Vi skrev upp deras ord på ett stort ark – på både japanska och svenska – och såg hur bilderna växte fram i deras huvuden. Vissa barn höll sig nära verkligheten (“det ska ha tre våningar och ett kök”), andra svävade iväg i fantasins värld (“det bor flygande valar på taket”).
Färg som känsla
När vi satte igång med målningen var det som om rummet tystnade. Fokusen var djup, nästan meditativ. Vi använde stora papper och gouachefärger – för att få till både detaljrikedom och färgintensitet.
En treåring valde bara blått och sa att hela huset låg under vatten. En femåring målade ett hus med flera fönster, men bakom varje fönster fanns olika årstider. Någon målade ett hus som gick att lyfta – som ett rymdskepp – och någon annan målade ett hus som var ett träd. Inte i ett träd. Ett träd.
Jag gick runt och ställde frågor, men aldrig med rätt eller fel. “Vad händer här?” “Vem bor här?” “Hur känns det när man går in i ditt hus?” De flesta svarade spontant, blandade språk, pekade, gestikulerade. Någon sa: “Här bor min farmor fast hon kan bli en fjäril.”
Att skapa ger språk
Det var slående hur mycket språk som föddes ur bilderna. Barn som annars är försiktiga med japanskan började använda ord de inte pratat tidigare: “まど (fönster), にわ (trädgård), かいだん (trappa).” När bilden kom först, kom orden som ett eko. Det blev så tydligt hur språk och kreativitet hänger ihop. Att när barnet får skapa fritt, börjar tankarna forma meningar.
Efteråt samlade vi bilderna och gjorde en utställning på väggen. Vi skrev barnens beskrivningar intill varje bild – på båda språken. Och när föräldrarna kom på eftermiddagen, stod barnen där som små guider: “Här är mitt hus! Ser du regnbågen?” “Här är mammas sovrum. Hon sover bredvid katten.”
Alla hus ser olika ut – och det är meningen
Det fanns inget gemensamt tema i resultatet. Och det var det vackra. Några hus var klottriga och färgsprakande, andra noggrant inritade med blyertsstreck. Vissa hade många fönster, andra inga alls. Ett barn målade ett hus som flöt på en ö av glass. Ett annat ritade ett hus utan väggar – “för att alla ska få komma in”.
Vi pratade efteråt om hur alla har olika drömmar, och att det är just det som gör världen rik. Jag påminde barnen om ett japanskt uttryck: “十人十色” (juunin toiro) – “tio människor, tio färger”. Det blev en bro till att prata om mångfald, om att varje idé är värd att finnas.
När barnen visar oss vägen
Det slog mig hur mycket barnen bär inom sig. Inte bara fantasier och lek, utan också berättelser, minnen, längtan. Någon ritade sin morbrors hus i Japan. En annan sa att deras hus var “sånt jag önskar vi kunde bo i.” Ett tredje sa: “Det är inte mitt hus, men jag skulle vilja hälsa på.”
Dessa små kommentarer stannar kvar. För ibland säger barnen mer i sina bilder än i hundra ord. Vi vuxna behöver bara lyssna, titta noga, och våga fråga.
Avslutande tankar
Att måla drömhus var inte bara en skapandeaktivitet. Det blev en resa in i barnens tankar, en chans att ge språk till det abstrakta, och ett sätt att känna sig hemma – i sig själv, i fantasin, i förskolan.
När vi hänger upp målningarna och hör barnen berätta om dem igen och igen, förstår vi något djupt: att när barn får uttrycka sin inre värld, växer inte bara deras kreativitet. Även deras självkänsla och språk får blomma. Och just det är kärnan i vårt arbete – att skapa rum för både färg, fantasi och förundran.