Konichiwa! Det är Haruka Yamamoto här från Futaba Hoiku. Idag vill jag dela med mig av vikten av att låta barn ta små men betydelsefulla steg mot självständighet genom att öva på att klä på sig själva. Denna förmåga är mer än bara en praktisk färdighet; det är en byggsten i barnets utveckling av självförtroende och autonomi.
Först och främst är processen att lära sig klä på sig en utmärkt övning för barnens motoriska färdigheter och koordination. Det stärker deras fingerfärdighet och förmåga i vardagliga sysslor. Övningen är också förenad med att utveckla tålamod och envishet, vilket är värdefulla egenskaper genom livet. Vi vet att det kan vara frustrerande både för barn och vuxna ibland, men det är i dessa stunder vi behöver erbjuda vårt stöd och uppmuntran för att se till att frustrationen omvandlas till lärande och tillväxt.
Här är några tips för att underlätta processen:
Använd kläder med enkel design och stora knappar eller dragkedjor som är lätta att hantera.
Ordna kläder i ordning – från underkläder till ytterkläder – så att barnet lätt kan följa en sekvens.
Visa och guida först, men låt sedan barnet försöka själv även om det tar tid.
Fira varje litet framsteg! Varje del av processen är en seger.
Jag rekommenderar även att läsa mer på följande artikel på 1177 för att fördjupa er förståelse kring barns utveckling.
Barns strävan efter självständighet är en vacker resa som stödjer deras emotionella och psykologiska tillväxt. Som pedagog och som en kulturell brobyggare mellan den japanska och svenska pedagogiken, ser jag fram emot att fortsätta stödja våra barn i att utforska och lära sig i en uppmuntrande miljö. Min önskan är att vi tillsammans kan skapa en förståelse för att varje litet steg är en del av ett större lärande. おがんでください！(Vänligen gör ditt bästa!)
Det fantastiska med denna resa är att när vi tar hand om våra barns lärande, lär vi oss själva dessa lektioner om tålamod och triumf. Vår gemensamma framgång i dessa utmaningar skapar en starkare bindning och ett djupare samförstånd mellan oss och våra barn.
Tack för att ni delar denna pedagogiska resa med mig. またね！(Vi ses igen!)
Till alla föräldrar, pedagoger och vänner, idag vill jag dela med mig av några insikter och praktiska metoder för konflikthantering som kan berika vår vardag. Konflikter är en naturlig del av våra liv, speciellt i miljöer där vi, som på vår förskola Futaba Hoiku, sammanför kulturer och språk. Att hantera dessa interaktioner med grace är avgörande, inte bara för personlig växt utan också för att skapa en harmonisk miljö för våra barn.
Kommunikation som grundsten
En grundläggande aspekt i konflikthantering är effektiv kommunikation. På Futaba Hoiku praktiserar vi aktivt lyssnande där vi visar att vi förstår barnens och föräldrarnas perspektiv genom att reflektera deras känslor och återberätta deras ord. Denna teknik är inte bara värdefull i barnomsorgen utan i alla våra dagliga relationer.
Val av konflikthanteringsstrategier
Olika situationer kräver olika tillvägagångssätt. Ibland är samarbete möjligt, där alla parter arbetar tillsammans för att finna en lösning som är acceptabel för alla. Andra gånger kan kompromiss eller enkel medling vara effektivare. Det är viktigt att kunna identifiera vilken strategi som passar bäst för en given situation.
Emotionell intelligens
Att förstå och hantera sina egna känslor samt att empathiskt kunna identifiera andras är enormt kraftfullt i konflikthantering. Vi arbetar mycket med denna förmåga hos barnen på Futaba Hoiku, för att minska missförstånd och främja en fredlig samexistens.
Konfliktlösningsfärdigheter
En del av vår pedagogik innefattar att lära barnen att identifiera problem, tänka kritiskt och lösa konflikter självständigt. Dessa färdigheter bygger inte bara deras självkänsla utan förbereder dem för att handskas med livets oundvikliga utmaningar.
Det jag har lärt mig både i Japan och här i Sverige är att kulturella skillnader kan erbjuda unika lärdomar i hur man hanterar konflikter. Vi integrerar dessa perspektiv när vi tillämpar strategier, alltid med barnets bästa i åtanke.
Att fördjupa vår förståelse för konflikthantering och att aktivt praktisera dessa metoder kan leda till mer meningsfulla och berikande relationer i alla delar av våra liv. Låt oss ta dessa steg tillsammans, för en mer harmonisk värld för våra barn och för varandra.
Hej alla föräldrar och pedagoger! Idag vill jag dela med mig av något lekfullt och lärorikt från vår vardag på förskolan Futaba Hoiku. Barnen här är min ständiga inspirationskälla, och nyligen har jag märkt hur fascinerade de är av vissa japanska ord och uttryck. Dessa ord är inte bara roliga att säga, de öppnar också dörrar till den rika japanska kulturen.
Låt oss börja med ordet ”Kawaii”. Det är japanska för ”söt” och används för att uttrycka beundran för allt från små djur till kläder. Våra barn älskar att kalla saker för kawaii, och det smittar av sig på alla oss runtomkring. Det är ett fantastiskt ord för att bygga positiva känslor och för att uppmuntra barnens språkutveckling.
En annan favorit är uttryck och namn från anime och manga. Barnen här tecknar och leker ofta scener från sina favoritserier som ”My Hero Academia” och ”Pokémon”, där de lär sig ord som ”Chikara” (kraft) och ”Tomodachi” (vän). Dessa aktiviteter är inte bara underhållande utan förstärker också deras förståelse och intresse för japanska.
Japanska leksaker och spel är också en stor del av vår språkundervisning. Lekar som ”Kendama”, där barnen måste fånga en boll med en träklubba, är inte bara bra för motoriken men också ett sätt att lära sig nya ord. ”Ganbatte!” (Lycka till!) hörs ofta under dessa aktiviteter.
Något som verkligen fångar barnens uppmärksamhet är populära japanska internetmemes. Dessa virala fenomen är fyllda med ord och fraser som sporrat många skratt och inlärningsmoments. Barnen här delar gärna med sig av roliga bilder de sett, ofta med enkla men kraftfulla uttryck som ”Nani?!” (Vad?!) eller ”Sugoi!” (Fantastiskt!).
Slutligen är pedagogiska verktyg och resurser avgörande för att stöda barnens språkinlärning. Vi använder oss av interaktiva spel och böcker som gradvis introducerar nya ord och fraser på ett engagerande sätt.
Japan Today är en fantastisk resurs för att hålla sig uppdaterad om de senaste trenderna bland barn i Japan.
Att lära känna dessa ord har inte bara förstärkt barnens språkfärdigheter men också byggt en bro mellan kulturer – en kärnpunkt i vår pedagogik på Futaba Hoiku. Jag hoppas att detta inlägg ger er inspiration att utforska språket tillsammans med era barn och att ni finner glädje i dessa enkla, charmiga japanska ord och fraser som våra barn älskar.
Mitt namn är Haruka Yamamoto, och jag är pedagog på Futaba Hoiku. Som någon som arbetat med barn både i Japan och nu i Sverige, har jag sett hur betydelsefull lämningssituationen är för både barn och föräldrar. Det är en tid som kan vara fylld av både förväntan och oro. Därför vill jag dela med mig av några tankar och tips om hur trygghet vid lämning kan skapas och bevaras.
Rutiner spelar en stor roll i hur barn upplever sin vardag. Genom att etablera återkommande rutiner vid lämning ger ni ert barn en känsla av förutsägbarhet och säkerhet. När barnet vet vad som väntar, minskar oron. Detta kan vara så enkelt som ett fast ritual där ni kanske läser en kort bok tillsammans eller sjunger en liten sång innan ni säger hejdå.
Att ge tid för övergången är likaså viktigt. Stress och brådska kan förstärka känslor av obehag hos både er och era barn. Säg hejdå på ett lugnande och kärleksfullt sätt, vilket kan underlätta separationen. För oss på förskolan är det lika viktigt att se till att varje barn känner sig sett och hört, även i dessa korta stunder.
Det gäller också att vara positiv och stödjande. Försäkra ert barn om att ni kommer tillbaka och att ni tänker på dem. Denna försäkran kan ge dem en stabil grund att stå på under dagen.
Kommunikation är nyckeln. Prata om lämningen med ert barn, erkänn deras känslor och sträva efter att förstå dem. Detta visar att ni respekterar deras upplevelser, vilket i sig kan bidra till att minska deras oro.
Slutligen, ha förtroende för oss som pedagoger. Vi är här för att stödja ert barn genom varje steg, och vårt mål är att skapa ett tryggt och inbjudande lärmiljö för dem att växa och utforska i.
Jag hoppas att dessa råd ger er tillförsikt i lämningssituationen och stärker banden mellan er, ert barn och oss på förskolan. Tillsammans kan vi skapa en lugn och positiv start på dagen som främjar alla barns välbefinnande och utveckling.
“Hur skulle ditt drömhus se ut?” frågade jag barnen en onsdagsmorgon i oktober. Jag hade egentligen tänkt ställa en annan fråga, något om årstider eller färger – men just då kändes det där med hus så rätt. Kanske för att hösten börjat blåsa in på riktigt och alla längtade efter något varmt, tryggt och eget.
Det som följde blev en av de mest fascinerande skapandeprocesserna vi haft på länge. För i varje hus barnen målade fanns ett fönster till deras inre värld.
Vi började med ord – och fantasi Innan vi tog fram penslar och papper satt vi i en cirkel och pratade. “Hur luktar ett drömhus?” frågade jag. “Vilken färg har det inuti? Finns det katter? Får man hoppa i soffan?” Barnen började ivrigt gestikulera. “Mitt har rutschkanor överallt!” sa en fyraåring. “Mitt luktar pannkaka varje dag”, sa en annan. “Mitt är tyst och har en egen regnbåge.”
Vi skrev upp deras ord på ett stort ark – på både japanska och svenska – och såg hur bilderna växte fram i deras huvuden. Vissa barn höll sig nära verkligheten (“det ska ha tre våningar och ett kök”), andra svävade iväg i fantasins värld (“det bor flygande valar på taket”).
Färg som känsla När vi satte igång med målningen var det som om rummet tystnade. Fokusen var djup, nästan meditativ. Vi använde stora papper och gouachefärger – för att få till både detaljrikedom och färgintensitet.
En treåring valde bara blått och sa att hela huset låg under vatten. En femåring målade ett hus med flera fönster, men bakom varje fönster fanns olika årstider. Någon målade ett hus som gick att lyfta – som ett rymdskepp – och någon annan målade ett hus som var ett träd. Inte i ett träd. Ett träd.
Jag gick runt och ställde frågor, men aldrig med rätt eller fel. “Vad händer här?” “Vem bor här?” “Hur känns det när man går in i ditt hus?” De flesta svarade spontant, blandade språk, pekade, gestikulerade. Någon sa: “Här bor min farmor fast hon kan bli en fjäril.”
Att skapa ger språk Det var slående hur mycket språk som föddes ur bilderna. Barn som annars är försiktiga med japanskan började använda ord de inte pratat tidigare: “まど (fönster), にわ (trädgård), かいだん (trappa).” När bilden kom först, kom orden som ett eko. Det blev så tydligt hur språk och kreativitet hänger ihop. Att när barnet får skapa fritt, börjar tankarna forma meningar.
Efteråt samlade vi bilderna och gjorde en utställning på väggen. Vi skrev barnens beskrivningar intill varje bild – på båda språken. Och när föräldrarna kom på eftermiddagen, stod barnen där som små guider: “Här är mitt hus! Ser du regnbågen?” “Här är mammas sovrum. Hon sover bredvid katten.”
Alla hus ser olika ut – och det är meningen Det fanns inget gemensamt tema i resultatet. Och det var det vackra. Några hus var klottriga och färgsprakande, andra noggrant inritade med blyertsstreck. Vissa hade många fönster, andra inga alls. Ett barn målade ett hus som flöt på en ö av glass. Ett annat ritade ett hus utan väggar – “för att alla ska få komma in”.
Vi pratade efteråt om hur alla har olika drömmar, och att det är just det som gör världen rik. Jag påminde barnen om ett japanskt uttryck: “十人十色” (juunin toiro) – “tio människor, tio färger”. Det blev en bro till att prata om mångfald, om att varje idé är värd att finnas.
När barnen visar oss vägen Det slog mig hur mycket barnen bär inom sig. Inte bara fantasier och lek, utan också berättelser, minnen, längtan. Någon ritade sin morbrors hus i Japan. En annan sa att deras hus var “sånt jag önskar vi kunde bo i.” Ett tredje sa: “Det är inte mitt hus, men jag skulle vilja hälsa på.”
Dessa små kommentarer stannar kvar. För ibland säger barnen mer i sina bilder än i hundra ord. Vi vuxna behöver bara lyssna, titta noga, och våga fråga.
Avslutande tankar Att måla drömhus var inte bara en skapandeaktivitet. Det blev en resa in i barnens tankar, en chans att ge språk till det abstrakta, och ett sätt att känna sig hemma – i sig själv, i fantasin, i förskolan.
När vi hänger upp målningarna och hör barnen berätta om dem igen och igen, förstår vi något djupt: att när barn får uttrycka sin inre värld, växer inte bara deras kreativitet. Även deras självkänsla och språk får blomma. Och just det är kärnan i vårt arbete – att skapa rum för både färg, fantasi och förundran.
Det finns ett särskilt mummel i rummet när doften av kare raisu – japansk curry – sprider sig i vår lilla matsal. Ett varmt, kryddigt löfte om något tryggt och älskat. För barnen på Futaba Hoiku är det här inte bara mat. Det är minnen, skratt, nyfikenhet och kultur – serverade i en djup skål.
Kare raisu är kanske inte vad man först förknippar med japansk mat. Den har ett brittiskt kolonialt ursprung, men har sedan länge blivit en självklar del av vardagsmaten i Japan – enkel att laga, mild nog för barn, och oändligt anpassningsbar. Hos oss har den blivit en återkommande favorit, med en lite oväntad twist: riven äpple och morot.
Varför just kare raisu? Det enkla svaret är: barnen älskar den. Men det finns fler skäl. Kare raisu är ett perfekt exempel på hur vi låter japansk mattradition möta svensk tillgång på råvaror och barnens smakpreferenser.
Genom att använda ekologiska grönsaker, långsam tillagning och några väl valda extra ingredienser får vi en rätt som är näringsrik, mättande – och full av kärlek.
Dessutom fungerar den utmärkt som pedagogisk måltid. När vi lagar den tillsammans pratar vi om hur smaken förändras beroende på vad vi tillsätter. Vi smakar av, beskriver vad vi känner, och låter barnen uttrycka sina egna smakord – på både japanska och svenska.
Vår version: enkel, söt och mild Ingredienserna är inte många, men varje del spelar roll:
Gul lök, morot och potatis som får fräsa långsamt i lite rapsolja.
Ett rivet svenskt äpple (gärna en syrlig sort som Aroma eller Alice).
En mild curry roux – vi använder en barnvänlig variant utan hetta.
Lite honung för att runda av smakerna.
Serveras med kortkornigt ris och gärna lite picklad gurka eller daikon vid sidan om.
Det rivna äpplet gör underverk. Det ger en lätt sötma och fruktighet som barnen ofta känner igen, även om de inte alltid kan sätta fingret på vad det är. “Det smakar som om det varit äpple i, men ändå inte som äpple”, sa en femåring senast. Och det är precis det – en mild bakgrundston som gör rätten varm och komplex utan att bli överväldigande.
Matlagning som samspel En gång i månaden har vi lagar-dag, då barnen själva får vara med i köket. Inför kare raisu-dagen brukar vi dela upp rollerna: någon får skala morötter, en annan får röra i grytan (under vaksam övervakning), några får lägga ris i skålar eller skära gurka med barnkniv.
Det är ofta under dessa stunder de mest oväntade samtalen uppstår. Som när vi pratade om vad curry heter i olika språk. En fyraåring berättade att hennes farmor kallar det “kari” med rullande r, och en annan sa att han trodde curry kom från “ett varmt land med sol”. Vi pratade om Indien, Japan, England – och hur mat rör sig mellan länder precis som människor gör.
När maten blir brobyggare En av de saker jag älskar mest med kare raisu är att den är bekant för både japanska och svenska smaklökar. Den är ett perfekt exempel på cultural comfort food – en rätt som ger tröst över kulturgränser.
Flera barn har berättat att de ätit curry hemma, men att det smakat annorlunda. Någon berättade att pappa gör den med kyckling, en annan att mamma har i majs. Vi uppmuntrar dem att jämföra, att prata om skillnader och likheter – inte som rätt eller fel, utan som en naturlig del av att mat är levande, anpassningsbar och full av minnen.
Efterrätten – enkel och japaninspirerad Till efterrätt den här dagen serverade vi små bollar av mochiliknande risdeg med fruktpuré i mitten. En liten homage till wagashi – japanska sötsaker – men i barnvänlig tappning. Många av barnen älskar den klibbiga konsistensen, medan andra först rynkar på näsan men snabbt vänjer sig. Det blir ett fint samtal om textur, mod och att smaka nytt.
Avslutningsvis När barnen går hem efter en sån här dag är de mätta, men också fulla av berättelser. “Jag rev äpple!”, “Jag smakade curryn först!”, “Jag hjälpte Sakura att skala!” – och vi hör hur det sprids till föräldrarna i hallen.
Det är då jag tänker: mat är mer än näring. Det är språk, minnen, trygghet, samarbete. Och när en enkel skål med kare raisu kan rymma allt det – ja, då vet jag att vi är på rätt väg.
Det var en av de där dagarna då vinden bet lite i kinderna, trots att kalendern sa juni. Molnen drog över himlen i långa stråk och det kändes mer som höst än sommar. Ändå hade vi bestämt oss: vi skulle till skogen. Och tur var väl det – för det blev en av de finaste dagarna på länge.
För oss på Futaba Hoiku är naturen inte bara en plats för frisk luft. Det är ett klassrum, ett frirum, en värld där barnen får vara starka, nyfikna, självständiga. Och kanske allra mest – där de får känna sig fria. Skogen, med sina dofter, ljud och hemligheter, är en naturlig bro mellan svensk naturpedagogik och den japanska vördnaden för landskapet.
Förberedelser i hallen – regnkläder och förväntan Barnen kom inspringande tidigt, med ryggsäckar fulla av frukt, sittunderlag och extravantar. Det finns något nästan högtidligt i att packa sin egen matsäck. Även om det är vi vuxna som kokar äggen och skär morötterna, så är det barnen som bär ansvaret. Och det märks – de rätar på ryggen, drar upp dragkedjorna med stolthet.
Innan vi gick, samlades vi i en cirkel. Jag frågade: “Vad tror ni att vi kommer hitta i skogen idag?” En femåring svarade: “En räv!” En annan: “Tysta ljud.” En tredje: “Träd som andas.” Så var stämningen satt.
Ut på äventyr Vi gick i led, hand i hand. Några barn gick tyst, koncentrerade. Andra småpratade, sjöng på japanska vårsånger eller berättade om sina drömmar. Vägen till skogsdungen vi valt var inte lång, men tillräckligt för att kännas som en resa.
När vi kom fram bredde vi ut våra sittunderlag i en glänta. Vinden tog tag i grenarna ovanför oss och det rasslade i löven – ett ljud som först oroade några barn, men snart blev en naturlig del av vår ljudmiljö. Vi pratade om vinden på japanska: kaze, och vad den kan berätta. Någon sa att vinden var ”arg”, någon annan att den ”sjöng”.
Upptäckande på barnens villkor Efter en kort samling delade vi in oss i små grupper och började utforska. En grupp letade efter kottar i olika former. En annan samlade på pinnar som “liknade bokstäver”. En tredje gick på snigeljakt, och jublade högt varje gång de hittade ett litet, slemmigt spår.
Det är alltid fascinerande att se hur barnen själva hittar sätt att organisera sin lek. De skapar regler, roller, och system – ofta mycket mer komplexa än vad vi vuxna hade planerat. En av grupperna skapade ett “skogsapotek” där blad blev plåster och lav blev medicin. De talade både japanska och svenska i leken, bytte språk beroende på vem som var “kund” och vem som var “doktor”.
Matsäck i mossan När det började kurra i magarna satte vi oss i en halvcirkel och tog fram matsäcken. Det är något särskilt med att äta ute – allt smakar lite bättre. Ett risigt ägg blir till en skatt. En klick onigiri smakar som hemma hos farmor. Barnen bytte morotsstavar med varandra, delade sina riskakor, och erbjöd varma ord och små skratt.
Vi vuxna passade på att läsa en kort haiku om vinden. En treåring sa att den rimmade, även om den inte gjorde det – men känslan av rytm och lugn var där. Det blev en stund av stillhet, mitt i leken.
Sista leken – och ett oväntat farväl Innan vi skulle gå hem ville barnen leka en sista lek. De valde en “vinddans”, där man skulle springa som vinden mellan träden utan att nudda markens “lava”. De skapade banor, hejade på varandra, och plötsligt var vinden inte kall längre – den blev något som bar dem fram.
När vi samlade ihop oss var det flera barn som suckade: “Kan vi inte stanna lite till?” “Ska vi verkligen gå hem nu?” Och jag log, för jag visste – just där, i den motvilliga hemgången, ligger beviset på att skogen blivit deras. Inte vår pedagogiska plats, utan deras fristad.
Varför vi går ut – även i snålblåst Att trotsa vädret är ibland en pedagogisk utmaning. Men det är också en möjlighet att visa barnen att naturen inte bara är vacker i solsken. Den är levande, förändringsbenägen, och ibland utmanande. Att få uppleva det – och känna att man klarar det – stärker barnen inifrån.
De får också en relation till platsen. Till de träd de klättrade i, mossan som dämpade fallet, kotten de döpte. Det är sådana upplevelser som bygger självkänsla, tillit och ett eget språk för naturen.
Avslutande tankar När vi kom tillbaka till förskolan var barnen trötta, men lyckliga. Några somnade nästan på vilan, med jord under naglarna och röda kinder. Och jag tänkte: ibland är det de dagar vi nästan ställer in – på grund av väder, oro eller trötthet – som blir de mest minnesvärda.
För barnen ville aldrig gå hem. Och det säger allt.
“Jag vill att mitt barn ska känna sig trygg – men också nyfiken på världen.” Den meningen hör jag ofta från föräldrar som kommer till Futaba Hoiku för första gången. Och varje gång tänker jag att det är precis det vi strävar efter. Att barnen ska få djupa rötter – och mod att flyga.
På vår förskola bygger vi vår filosofi på just detta: att trygghet och tillhörighet är grunden för all utveckling. Utan rötter har inga vingar något att lyfta från.
Vad betyder “rötter” hos oss? När vi pratar om rötter menar vi flera saker. Det handlar om språk – om att få använda japanskan som ett levande, närvarande språk i sin vardag. Det handlar om kultur – att få fira japanska högtider, äta japansk mat, höra sånger som kanske mamma sjöng som barn.
Men det handlar också om relationer. Barnens relation till oss vuxna, till varandra, till miljön omkring dem. En plats där de känner: Här hör jag hemma. Här vet jag hur det funkar. Här får jag vara den jag är.
Vi tror att den känslan är nyckeln. Att ett barn som får känna sig förstått, speglat och bekräftat – på sitt språk, i sin vardag – får en inre styrka som inte kan läras ut genom övningar eller regler.
Att bygga rötter kräver tid Ibland märker vi att föräldrar är oroliga: “Kommer mitt barn lära sig svenska tillräckligt snabbt?” eller “Kommer det förstå när vi är ute bland andra barn?” Vår erfarenhet säger: Ja, absolut. Men i sin takt.
Vi ser gång på gång att barn som får börja med att växa i sitt modersmål sedan tar till sig det andra språket lättare. Inte för att de är smartare – utan för att de redan känner sig trygga med hur språk fungerar. De vågar prova, de vågar fråga. Deras inre språkgrund är stark.
Därför stressar vi inte. Vi rättar inte varje fel, vi mäter inte språk i antalet ord. Vi lyssnar, uppmuntrar, och bygger vidare på det barnen redan har. Det är som att vattna en planta – inte rycka i den för att få den att växa.
Och vad menar vi med vingar? Vingar betyder för oss nyfikenhet, självständighet, uttrycksfullhet. Att barnet känner: Jag kan, jag vill, jag vågar. Det handlar inte om att prestera, utan om att våga kliva utanför det man redan kan.
När ett barn som länge varit tyst plötsligt vågar räcka upp handen och säga ett ord. När ett barn vågar klättra lite högre än förra veckan. När någon vågar säga ifrån, eller berätta om något svårt – då ser vi att vingarna börjar ta form.
Och det fina är: de växer naturligt, när rötterna är starka.
Mellan kulturer – en plats att landa För många av våra barn – och föräldrar – finns en inre rörelse mellan Japan och Sverige. Det kan ibland skapa känslor av otillräcklighet: “Är vi tillräckligt japanska?” “Passar vi in här?” Vi vill vara en plats där barn (och vuxna!) inte behöver välja. Där man får vara både och. Både hemma i Japan och i Sverige. Både japansktalande och svenskt förstående. Både tyst och högljudd. Både försiktig och modig.
Att få känna att hela ens identitet ryms i vardagen är något vi vuxna ofta får kämpa för. Men för barn – om vi ger dem rätt förutsättningar – kan det bli helt naturligt.
Miljön som medpedagog Vi tror att den fysiska miljön har stor betydelse för hur rötter och vingar växer. Därför är vår förskolemiljö utformad med omsorg:
Lugn färgsättning och naturliga material
Hörnor för vila och hörnor för lek
Japanska och svenska böcker sida vid sida
Konst och föremål från båda kulturer
När barnen rör sig i miljön känner de att båda deras världar finns representerade. De får känna igen sig – och samtidigt upptäcka nytt.
Tillit till barnets egen rytm En av våra viktigaste principer är att barn utvecklas i sin egen takt. Vår roll som pedagoger är inte att driva på, utan att följa med – lyssna, stötta, utmana när det behövs. Vi tror inte på jämförelser, utan på att varje barn bär på sin egen karta. Vårt jobb är att hjälpa dem tyda den.
Därför är våra dagar fyllda med rytm, men inte press. Vi har rutiner, men också plats för improvisation. Vi har mål, men framför allt en riktning: mot trygghet, uttryck, och relation.
Avslutande tankar Att bygga en förskola som Futaba Hoiku är ett långsiktigt arbete. Men varje gång ett barn säger “jag vågar”, varje gång vi ser ett leende när de hör ett bekant ord på japanska, varje gång ett barn hjälper ett annat utan att vi bett om det – då vet vi att det fungerar.
Vi sätter inga betyg. Vi mäter inte framgång i prestation. Vi frågar istället: Fick barnet känna sig sedd idag? Fick det prova något nytt? Fick det vila, skratta, undra, berätta?
För det är då rötterna växer. Och det är då vingarna bär.
Våren har gjort entré i Stockholm, men den här dagen överraskade oss med ett sista vinternaps. Vinden var skarp och snön föll lätt över förskolegården. För barnen blev det en dag fylld av lek, värme och vänskap – och framför allt ett utmärkt exempel på hur vi tillsammans bygger små milstolpar i vardagen.
Morgonsamling och känslan av gemenskap Vi började dagen inomhus, vid samlingsmattan. Barnen kom in en efter en, rosiga om kinderna och fnittrande över snöflingorna. Några av de äldre barnen hjälpte de yngre att hänga av sig ytterkläderna – ett litet tecken på omtänksamhet som alltid värmer mig.
Vi pratade om väntande aktiviteter: dagens utelek, att göra en soppa tillsammans – och att hjälpa till att skotta lite snö. Jag märkte genast nyfikenhet i ögonen hos flera barn. Hur känns snö i handen? Hur smakar soppa vi lagar tillsammans? Redan där kände jag att det här skulle bli en riktigt fin dag.
Ut på gården – vinterglädje i förskoleversion När vi gick ut till gården blev det en kort förskolepedagogisk stund. Vi pratade om snöns egenskaper: hur den är kall, hur den smälter i händerna, hur den kan packas till en boll. Barnen samlade snö, formade små bollar och skrattade när de rullade ihop dem till miniatyrlikesnöfigurer.
Det här blev en chans att knyta samman våra japanska och svenska traditioner. Jag berättade på japanska att vi ibland gör yuki daruma – små snö-gubbar, liknande traditionella daruma-figurer. Barnen funderade på ansiktsdrag, tänkte på om de skulle ge dem målade ögon och munnar, och två av de äldsta hjälpte de yngre att forma runda, stadiga kroppsdelar av snö.
Samarbete visade sig om och om igen: en treåring gav spontant sin extra mössa till den yngre som frös, medan en av våra fyraåringar visade hur man packar snö för att det inte ska smula ihop för fort. Det fina med den här typen av aktivitet är att barnens empati och samarbetsförmåga blommar naturligt.
Gå in och kryp in i värmen Efter ungefär 45 minuter ute var alla frusna om händer och kinder. Vi gick in i hallen tillsammans och hjälptes åt att ta av mössor, vantar och tjocka jackor. Det är alltid lite kaotiskt, men den strukturerade hjälpen från barnen själva hjälper otroligt mycket – och stärker känslan att man tillhör gruppen.
Inomhus samlades vi i soffhörnan, drack varm vatten med honung (ett substitut för varm mjölk) och pratade om hur snön kändes. Vi använde glosorna på både japanska och svenska: ”kallt”, ”mjukt”, ”smula”, ”sönder” – och barnen upprepade dem med stor vilja. Den här tvåspråkiga repetitionen är något vi odlar regelbundet – att prata om konkreta upplevelser skapar starka språkliga kopplingar.
Gör soppa tillsammans Efter vilostunden var det dags för dagens stora projekt: grönsakssoppa. Vi hade planerat den tillsammans förra veckan, och alla barn hade varit med på att bestämma ingredienserna: morot, potatis, lök, purjolök och en skvätt grädde. Jag berättade om hur vi i Japan ibland gör misosoppa med liknande grönsaker, och hur starkt barnen reagerat på smaken av miso.
Den här gången blev det en svensk-style grönsakssoppa med japanska inslag: jag visade dem hur man kan använda wakame-tång som smaksättning. De tittade storögt när jag öppnade paketet, och doften fick flera att rynka på näsan – men när de smakade, lovordade de soppan.
Det blev ett levande matäventyr: de tuktade sina egna små bitar av lök (med hjälp från en vuxen för att hålla kniven rätt), räknade skedar, såg hur alla råvaror åkte ner i kastrullen i tur och ordning. När soppan sedan puttrade under locket, pratade vi om att låta smaker “mogna” tillsammans – ett tema som går igen både i matlagning och i vår syn på barns utveckling.
Lunchstund och reflektion Vid lunchbordet hjälptes alla åt att skopa upp sin egen portion, och de äldsta fick lära sig att ta en till dem som åt långsamt. Flera uttryckte att de verkligen tyckte om tången, och någon sa på japanska att det ”kändes nytt men gott”. Jag belyste hur smakpreferenser kan vara “nya vänner” – och vi kom fram till att det är viktigt att våga smaka, även om något ser annorlunda ut.
Dagens lärdom – i ord och handling Innan lämning samlades vi på mattan igen. Jag ställde frågor: Hur kändes snön? Hur lät soppan? Vem hjälpte dig idag? Barnen berättade, ibland på svenska, ibland japanska, ibland båda språken samtidigt. Det blev en fin illustration av hur en vanlig dag kan innehålla tusen små steg i språk, empati, trygghet och glädje.
Sedan kom föräldrarna, och barnen mötte dem med stolt uppsyn – ”Jag gjorde soppa!”, ”Jag hjälpte till att skotta!”. Många föräldrar stod kvar en stund extra och tackade för den värme och välkomnande som syns hos barnen efter en sådan dag.
Avslutande tankar Den här tisdagen blev ett kärnexempel på Futaba Hoikus filosofi: låga växer bäst när de får både rötter och vingar. Rötterna – i språket, rutinen, gemenskapen. Vingarna – i nyfikenheten, modet att smaka, leka i snö och känna sig stolt.
Det behöver inte vara stora utmaningar eller spektakulära aktiviteter. Det är i vardagsögonblicken – i snöbollskrig och grönsakshackning – som barnet ser sig själv som någon som kan hjälpa, som kan lära, som får bli hörd.
Imorgon blir det mer lek och lärande. Men exakt hur, det får barnen också vara med och forma. För det är här vi tror att de bäst växer – tillsammans med andra, med språk, och med en trygg vuxenhand som stöttar och lyssnar.
I den här serien får du lära känna människorna bakom Futaba Hoiku – pedagoger som varje dag bygger broar mellan språk, kulturer och barnens världar. Den här gången har jag satt mig ner med en av våra mest erfarna och omtyckta kollegor: Aiko-sensei.
Med sin mjuka röst, trygga blick och ett stilla leende är hon en självklar närvaro för barnen. Men bakom hennes lugna sätt finns också en stor livserfarenhet, en djup pedagogisk känsla – och en hel del humor.
Ett hem långt från hemmet Aiko kom till Sverige från Osaka för snart tio år sedan. Hon hade redan arbetat flera år inom småbarnspedagogik i Japan, men lockades av möjligheten att vara med och bygga något nytt. “Det var en chans att skapa en plats där japanska barn i Sverige inte behövde välja mellan sina världar. Där båda kunde rymmas,” säger hon.
Hon berättar att det i början var utmanande. Språket, byråkratin, vintern – allt kändes främmande. “Men barnen var samma överallt. De behöver närhet, tydlighet, och någon som ser dem. Det var mitt ankare.”
Pedagogik mellan två kulturer Jag frågar hur hon ser på skillnaden mellan japansk och svensk förskolepedagogik. Hon ler. “Japan är bra på struktur, rytm, ansvar. Sverige är bra på lek, individens uttryck, frihet. Jag tycker om båda – och jag tycker det bästa är att vi får väva ihop dem.”
Hon berättar hur hon blandar det japanska lugnet och respekten med det svenska sättet att uppmuntra barnets egna val. “Det behöver inte vara motsatser. Det handlar om balans.”
Ett exempel är hur hon leder samlingar: på japanska, med tydliga ramsor och rörelser – men alltid med plats för barnens egna kommentarer, skratt, avstickare. “Jag vill att de känner att de är del av något – inte bara lyssnar, utan också påverkar.”
Om att växa med barnen Jag frågar vad som är mest givande i arbetet. Hon tvekar inte: “Att se ett barn blomma. När ett barn som varit tyst i flera veckor plötsligt säger sitt första ord på japanska – det är magiskt.”
Hon berättar om ett särskilt minne: en flicka som i början grät varje morgon, gömde sig bakom sin pappa, vägrade ta av sig jackan. “Vi stressade inte. Vi hälsade varje dag på samma sätt, visade att vi fanns där.” Efter tre veckor kröp flickan fram, tog Aikos hand – och sa: “いっしょにあそぼう.” (Ska vi leka tillsammans?)
“Jag blev nästan gråtfärdig,” säger Aiko. “Det är i de där ögonblicken jag vet att jag valt rätt yrke.”
Att arbeta med barnens språk och identitet Vi pratar om tvåspråkighet, och Aiko berättar att hon ofta ser hur barnen pendlar mellan språken – ibland i samma mening. “Jag brukar inte rätta dem. Jag svarar bara på japanska. Då känner de att det är ett tryggt språk, inte ett krav.”
Hon säger att hon tycker språket ska få vara kopplat till glädje. “Vi sjunger, leker, rimmar. Och när barnen skrattar samtidigt som de lär sig nya ord – då vet jag att det sätter sig.”
Hon poängterar också vikten av att låta barnen känna stolthet i sin japanska identitet. “Vi pratar om Japan, om familjer där, om mat, högtider. Men också om att det är okej att inte kunna allt. Att få vara på väg.”
Ett råd till föräldrar Avslutningsvis frågar jag om hon har något hon vill säga till föräldrar som kanske oroar sig för sina barns språkutveckling eller anpassning. Hon tänker länge, och säger sedan:
“Lita på att barnet bär med sig mer än vi tror. Och kom ihåg att språk inte bara handlar om att prata – det handlar om att våga vara sig själv. Så länge barnet känner sig tryggt, älskat och sedd – så kommer språket. Och världen.”
Avslutande tankar När jag lämnar samtalet med Aiko-sensei är jag fylld av värme. Det är något särskilt med människor som får sitt yrke att se enkelt ut, trots att det bygger på år av lyssnande, tålamod och intuition. Aiko är en sådan person.
Och kanske är det just därför barnen älskar henne. Hon ber inte om uppmärksamhet – hon ger den. Hon formar inte barnen – hon följer dem. Och varje gång ett barn klänger sig fast vid hennes hand, vet jag: den tryggheten hon skapar, den bygger rötter för livet.
