Vi firar, formar och förmedlar japansk kultur i barnens takt. I den här kategorin samlar vi högtider, vardagstraditioner och berättelser som knyter an till barnens rötter och stärker identiteten.
Idag vill jag dela med mig av några underbara japanska barnböcker som har berikat vår läsning här på Futaba Hoiku. Att införliva böcker från olika delar av världen är inte bara ett sätt att utveckla barnens språkkunskaper, utan också ett fantastiskt verktyg för att bredda deras kulturella horisonter och förståelse.
Jag börjar med en personlig favorit, ”Kodomo no Omocha” av Miwa Abiko. Denna serie är fylld av färgglada sidor och härlig humor som verkligen fångar våra små läsares uppmärksamhet. Barnen älskar att följa med på äventyren hos de lekfulla skolbarnen, och det är alltid ett nöje att höra deras skratt när vi vänder sidorna.
En annan bok som har en speciell plats i vårt hjärta är ”Totoro” av Hayao Miyazaki. Denna berättelse om två systrar och deras magiska vän Totoro är en portal till en värld fylld av undring och skönhet. Den hjälper barnen att förstå och uppskatta naturen och de subtila magiska elementen som omger oss.
Vi har också ”Moriko’s Yoga” av Kyoko Yoshida, som är en charmig bok som introducerar barn till yoga på ett lekfullt sätt. Det är spännande att se barnen imitera Moriko när hon utforskar olika yoga positioner, vilket inte bara är roligt utan också främjar deras fysiska välbefinnande.
Dessa böcker är inte bara ett fönster till den japanska kulturen utan erbjuder också djupa pedagogiska värden, vilket gör dem till perfekta redskap i vår dagliga pedagogiska verksamhet. De illustrerar vårt engagemang för tvåspråkighet och kulturell mångfald på ett engagerande och lärorikt sätt. Vi har fått mycket positiv feedback från både barn och föräldrar, och jag uppmuntrar verkligen alla att ge dessa titlar en chans.
Att utforska litteratur från olika kulturer berikar barnens upplevelser och utvecklar deras empati och förståelse för världen. Genom dessa böcker skapar vi en bro mellan kulturer inom våra förskoleväggar, och det är en ständig källa till glädje i vårt pedagogiska arbete. Glöm inte att besöka ditt lokala bibliotek eller bokhandel för att upptäcka dessa och andra fantastiska japanska barnböcker!
Tills nästa gång, glada läsningar och nya upptäckter till alla!
I min dagliga verksamhet på Futaba Hoiku, där kulturer sammanflätas så vackert, finner jag stor glädje i att dela med mig av sångens underbara värld till våra barn. Musiken är en bro mellan hjärtan och kulturer, och i detta inlägg vill jag belysa den rika traditionen av barnvisor i både Sverige och Japan. Genom dessa sånger kan vi inte bara roa och underhålla våra barn, utan också kraftigt bidra till deras språkliga och emotionella utveckling.
De svenska barnvisor som ”Vem kan segla förutan vind”, ”Blinka lilla stjärna” och ”Lilla snigel” har en särskild plats i hjärtat hos många, inklusive mitt eget. Dessa melodier har sjungits i generationer och har en enkel, melodiös rytm som är anpassad för små öron och utformade för att stödja tidig språkutveckling och kognitiv inlärning.
I Japan, där jag växte upp, finner vi en lika rik skatt av barnvisor, kända som ”Uta” eller ”Kodomo uta”. Sånger som ”Shojoji” och ”Okina Kurino Kinoshitade” är inte bara roande; de är också fulla av livliga melodier och rytmiska mönster som uppmuntrar till både sång och rörelse, vilket är avgörande för motorisk utveckling och rytmkänsla hos barn.
Vikten av dessa melodier sträcker sig långt bortom underhållning. Forskning har visat att musik spelar en viktig roll i barns utveckling, inte bara i språket utan även i minne, koncentrationsförmåga och social förståelse. Genom att sjunga tillsammans, ökar vi barnens förmåga att lyssna och samarbeta, samtidigt som vi ger dem en känsla av gemenskap och tillhörighet.
Dessutom, genom att exponera barnen för sånger från olika kulturer, så som de svenska och japanska barnvisorna, bidrar vi till en ökad kulturell förståelse och mångfald. Musik är ett universellt språk som kan överbrygga kulturella skillnader och bygga broar mellan folk oavsett ursprung.
Listan över fördelar med barnvisor är lång, och kraften i dessa enkla melodier bör aldrig underskattas. Som pedagog och kulturbärare är det mitt yrkesmässiga ansvar – och personliga glädje – att integrera dessa rika musikaliska traditioner i vårt dagliga arbete på Futaba Hoiku, och att dela dem med er genom vår blogg.
Låt oss tillsammans fortsätta att utforska och njuta av den stora världen av barnvisor, förena våra röster i sång och våra hjärtan i musikens glädje. Tack för att ni delar denna resa med mig.
I februari infaller en av de mest älskade högtiderna i Japan: Hinamatsuri, även kallad ”flickornas dag”. Det är en dag då vi firar flickors hälsa, lycka och framtid. I Futaba Hoiku är det en självklarhet att uppmärksamma denna tradition – inte bara som en hyllning till barnen, utan också som ett sätt att låta rötterna från Japan leva och växa tillsammans med vardagen i Sverige.
För många av våra barn är detta en av de första gångerna de upplever Hinamatsuri medvetet. Flera är födda här, några har firat hemma, andra har bara hört om det. Att få skapa en gemensam högtid, där alla känner sig inkluderade oavsett kön, ålder eller erfarenhet, var vår utgångspunkt.
Förberedelserna börjar i hjärtat Redan veckan innan började barnen pyssla. Vi berättade sagan om kejsar- och kejsarinnan, visade bilder på de traditionella dockorna – hina ningyō – och pratade om färgerna som brukar dominera under firandet: rosa, vitt och grönt. Det blev snabbt tydligt att barnen älskade de mjuka färgerna och de vackra kläderna på dockorna. En fyraåring sa: “Hon ser ut som en prinsessa från sagan”, medan en treåring pekade på kejsaren och sa “Han ser snäll ut”.
Vi introducerade origami som en del av förberedelserna – en konstform som fascinerar varje gång. Barnen fick vika sina egna kejsare och kejsarinnor i färgglada papper. Några var redan bekanta med tekniken, andra tyckte att det var svårt. Men så kom den där tysta, vackra stunden: när barnen satt i ring, vikandes och hjälpte varandra, och origamin förvandlades från något främmande till något gemensamt.
Berättelsen som förenar Vi läste en enkel version av en klassisk japansk folksaga om en flicka som får en docka på Hinamatsuri. Sagans tema – att bli sedd, att få ett skydd mot det svåra, att känna sig älskad – gick rakt in i barnens hjärtan. Flera började prata om sina egna dockor hemma, andra om vad som gör dem glada eller rädda. Samtalet växte organiskt till att handla om vänskap, trygghet och önskningar.
Vi samlade deras tankar i ett gemensamt konstverk – ett stort ark där varje barn fick rita eller skriva något de önskar för sitt liv eller för en vän. Många ritade regnbågar, några ritade familjen, någon skrev “att alltid få leka med Sakura”.
Högtidsdagen – stilla magi och varm gemenskap På själva Hinamatsuri-dagen pyntade vi vår lilla matsal med origami-dockorna, persikoblommor i tyg och rispapperslyktor. Barnen hjälpte till att duka fram, sätta upp dekorationer och sprida ut små hjärtan i rosa papper. Musiken i bakgrunden var japansk traditionell koto-musik – lugn, vacker och ovan för många. Det blev en särskild stämning, nästan högtidlig men ändå lekfull.
Till lunch serverade vi en barnvänlig variant av chirashi-zushi – ris blandat med grönsaker, ägg och små bitar av tofu. Flera av barnen älskade det, andra var försiktiga. “Det är som sushi men i en skål!”, sa en av femåringarna glatt. Vi åt tillsammans, pratade om vad vi firade, och sjöng en japansk barnsång som hör till Hinamatsuri.
Efter maten läste vi dikter skrivna för högtiden – enkla, korta haiku som barnen fick fylla i själva. Vi började med rader som: Persikoblom faller — och lät barnen fylla på med egna ord. Resultatet blev roligt, rörande och ibland poetiskt på det där magiska barnsättet.
Alla fick vara med Vi är noga med att Hinamatsuri hos oss inte är en dag bara för flickor. Vi förklarar att högtiden symboliserar omsorg, hälsa, vänskap – och att alla, oavsett kön, får och bör firas. Flera pojkar tog en särskilt stor roll i dekorationerna, och några av de yngsta valde att rita två kejsarinnor, eller två kejsare – en vacker påminnelse om hur traditioner kan få leva vidare och samtidigt utvecklas.
Reflektion efteråt Vid dagens slut samlades vi och pratade om vad de gillat mest. Någon sa: “När vi viker tillsammans känns det lugnt i kroppen.” En annan sa: “Jag vill att vi har Hinamatsuri varje vecka.” Vi skrattade tillsammans, men jag förstod också: barnens längtan efter stilla, meningsfulla stunder är stark. Och traditioner, rätt förmedlade, ger en känsla av sammanhang – att man hör till något större än sig själv.
Varför vi firar – egentligen Att skapa utrymme för högtider som Hinamatsuri är mer än att visa upp en tradition. Det är ett sätt att ge barnen ett ankare i identiteten. Många av våra barn växer upp med flera språk, flera kulturer, och ibland kan det kännas som att ingen del får ta riktigt plats. Genom att skapa plats för både det japanska och det svenska, säger vi: Du behöver inte välja. Du får vara allt du är.
Och där, bland origamipapper, risblommor och skratt, såg jag det igen. Hur barnen – i sitt vikande, ritande, lyssnande och berättande – byggde broar mellan länder, språk och känslor. Inte för att vi bad dem. Utan för att det är så barn gör, när vi ger dem tillit, rötter och möjligheten att blomma.
