I den här serien får du lära känna människorna bakom Futaba Hoiku – pedagoger som varje dag bygger broar mellan språk, kulturer och barnens världar. Den här gången har jag satt mig ner med en av våra mest erfarna och omtyckta kollegor: Aiko-sensei.
Med sin mjuka röst, trygga blick och ett stilla leende är hon en självklar närvaro för barnen. Men bakom hennes lugna sätt finns också en stor livserfarenhet, en djup pedagogisk känsla – och en hel del humor.
Ett hem långt från hemmet
Aiko kom till Sverige från Osaka för snart tio år sedan. Hon hade redan arbetat flera år inom småbarnspedagogik i Japan, men lockades av möjligheten att vara med och bygga något nytt. “Det var en chans att skapa en plats där japanska barn i Sverige inte behövde välja mellan sina världar. Där båda kunde rymmas,” säger hon.
Hon berättar att det i början var utmanande. Språket, byråkratin, vintern – allt kändes främmande. “Men barnen var samma överallt. De behöver närhet, tydlighet, och någon som ser dem. Det var mitt ankare.”
Pedagogik mellan två kulturer
Jag frågar hur hon ser på skillnaden mellan japansk och svensk förskolepedagogik. Hon ler. “Japan är bra på struktur, rytm, ansvar. Sverige är bra på lek, individens uttryck, frihet. Jag tycker om båda – och jag tycker det bästa är att vi får väva ihop dem.”
Hon berättar hur hon blandar det japanska lugnet och respekten med det svenska sättet att uppmuntra barnets egna val. “Det behöver inte vara motsatser. Det handlar om balans.”
Ett exempel är hur hon leder samlingar: på japanska, med tydliga ramsor och rörelser – men alltid med plats för barnens egna kommentarer, skratt, avstickare. “Jag vill att de känner att de är del av något – inte bara lyssnar, utan också påverkar.”
Om att växa med barnen
Jag frågar vad som är mest givande i arbetet. Hon tvekar inte: “Att se ett barn blomma. När ett barn som varit tyst i flera veckor plötsligt säger sitt första ord på japanska – det är magiskt.”
Hon berättar om ett särskilt minne: en flicka som i början grät varje morgon, gömde sig bakom sin pappa, vägrade ta av sig jackan. “Vi stressade inte. Vi hälsade varje dag på samma sätt, visade att vi fanns där.” Efter tre veckor kröp flickan fram, tog Aikos hand – och sa: “いっしょにあそぼう.” (Ska vi leka tillsammans?)
“Jag blev nästan gråtfärdig,” säger Aiko. “Det är i de där ögonblicken jag vet att jag valt rätt yrke.”
Att arbeta med barnens språk och identitet
Vi pratar om tvåspråkighet, och Aiko berättar att hon ofta ser hur barnen pendlar mellan språken – ibland i samma mening. “Jag brukar inte rätta dem. Jag svarar bara på japanska. Då känner de att det är ett tryggt språk, inte ett krav.”
Hon säger att hon tycker språket ska få vara kopplat till glädje. “Vi sjunger, leker, rimmar. Och när barnen skrattar samtidigt som de lär sig nya ord – då vet jag att det sätter sig.”
Hon poängterar också vikten av att låta barnen känna stolthet i sin japanska identitet. “Vi pratar om Japan, om familjer där, om mat, högtider. Men också om att det är okej att inte kunna allt. Att få vara på väg.”
Ett råd till föräldrar
Avslutningsvis frågar jag om hon har något hon vill säga till föräldrar som kanske oroar sig för sina barns språkutveckling eller anpassning. Hon tänker länge, och säger sedan:
“Lita på att barnet bär med sig mer än vi tror. Och kom ihåg att språk inte bara handlar om att prata – det handlar om att våga vara sig själv. Så länge barnet känner sig tryggt, älskat och sedd – så kommer språket. Och världen.”
Avslutande tankar
När jag lämnar samtalet med Aiko-sensei är jag fylld av värme. Det är något särskilt med människor som får sitt yrke att se enkelt ut, trots att det bygger på år av lyssnande, tålamod och intuition. Aiko är en sådan person.
Och kanske är det just därför barnen älskar henne. Hon ber inte om uppmärksamhet – hon ger den. Hon formar inte barnen – hon följer dem. Och varje gång ett barn klänger sig fast vid hennes hand, vet jag: den tryggheten hon skapar, den bygger rötter för livet.