Det lilla i det stora – och det stora i det lilla. Här får du en inblick i vår dagliga verksamhet, med berättelser från morgonsamling, lek, måltider och de där magiska vardagsögonblicken.
Varje dag vid Futaba Hoiku börjar med en kärleksfull välkomst när barnen anländer. Morgnarna inleds med en lite lugn musik, för att skapa en harmonisk start. Detta är en viktig del av vår rutin, där vi ger barnen en trygg och känslomässigt stabil grund.
Under veckans första dag betonar vi introduktion till veckans tema som ofta relaterar till japanska kulturarv eller årstider. Aktiviteter som origami, kalligrafi eller lärande om olika japanska festivaler integreras i barnens spel och lärande, vilket underlättar både språk- och kulturutveckling.
Måltider är en central del av dagen, där inte bara näringsriktig mat serveras men även matkulturen spelar en stor roll. Vi äter på traditionella japanska mattor och lär barnen att äta med pinnar från en tidig ålder, vilket de tycker är både spännande och roligt. Menyn består ofta av ris, fisk, och olika sorters pickles, som är vanliga i den japanska kosten.
Interaktionen mellan barn och personal baseras på respekt, ömsesidighet och förståelse. Vi använder oss av hoiku-pedagogik, som betonar barnets självständighet samtidigt som det uppmuntrar till samarbete. Konflikthantering är också en viktig del av det dagliga arbetet och genom rollspel och samtal utvecklar barnen empati och social förståelse.
När veckan fortskrider, integrerar vi alltmer avancerade koncept om japansk kultur, samhälle och språk. Vi samtalar om naturens betydelse i japansk kultur på onsdagar, vilket också korrelerar med utflykter i närliggande natur, där barnen får uppleva och diskutera floran och faunan i realtid.
På torsdagar fokuserar vi på kreativitet och estetik, där barnen får uttrycka sig genom olika material och tekniker. Konsten som skapas är ofta inspirerad av japansk estetik, och vi pratar om konstnärer och traditionell japansk konst för att ge barnen en djupare förståelse.
Veckan avslutas med en reflektionstund på fredagen där barnen får berätta om vad de lärt sig under veckan, och vilka aktiviteter de uppskattade mest. Detta är även en tid för föräldrar att engagera sig genom att delta i samtal och se barnens arbeten, vilket stärker banden mellan förskolan och hemmet.
Futaba Hoiku är en plats där varje dag är en möjlighet att väva samman lärande med glädje, kultur och respekt. Genom vårt arbete här strävar vi efter att inte bara utbilda barnen i akademiska färdigheter, men också att fostra dem till att bli medkännande och kulturmedvetna individer.
Kära föräldrar och pedagoger, i vårt dagliga arbete på Futaba Hoiku stöter vi ofta på hur värdefulla vänskaperna som barnen bygger här är för deras utveckling och välbefinnande. Det är genom dessa tidiga sociala band som våra små lär sig att dela, samarbeta, och känna empati. Vänskapsrelationer i förskoleåldern lägger grunden till viktiga sociala färdigheter och bidrar till barnens självidentitet och känslomässiga säkerhet.
Utveckling av vänskapsrelationer
Barn börjar utforska sociala relationer redan i tidig ålder. De första stegen mot vänskap tas kanske under en gemensam lek eller när de delar en leksak. Genom dessa interaktioner utvecklar barn förståelse för turtagning och sociala normer, vilket är fundamentalt för att bygga varaktiga relationer. Deras naturliga nyfikenhet och önskan att härma beteenden lägger grunden för de första stegen mot vänskap.
Studier och forskning
En rad studier har visat att vänskaper i förskoleåldern har långsiktiga fördelar för barns psykologiska och emotionella utveckling. Ett exempel är från University of Cambridge, som betonar att barn med stabila vänskapsrelationer tenderar att uppvisa högre självkänsla och bättre anpassningsförmåga i nya situationer.
Rollekar och utforskande
Genom rollekar får barnen utrymme att utforska olika sociala roller, uttrycka sina känslor och handtera konflikter. Detta lekfulla utforskande är essentiellt för barnens förmåga att förstå och hantera sociala dynamiker och emotionella utmaningar. På Futaba Hoiku uppmuntrar vi aktivt till rollekar där barnen tillsammans kan utforska olika scenarier och bygga starkare band med varandra.
Stöd från föräldrar och pedagoger
Vi som föräldrar och pedagoger spelar en avgörande roll i att stödja dessa vänskapsband. Det är viktigt att vi uppmuntrar till positiva interaktioner och hjälper till att lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. En inkluderande, respektfull och trygg miljö är avgörande för att barnen ska känna sig säkra nog att ta initiativet till nya vänskaper och underhålla dem.
I vardagen här på Futaba Hoiku strävar vi efter att väva in dessa principer i allt vi gör. Vi håller ständigt ögonen öppna för ögonblick där vi kan stödja barnens vänskapsutveckling och reflekterar tillsammans med dem kring vänskapens värde och betydelse. Det är genom dessa små, dagliga interaktioner som vi ser de största utvecklingsstegen hos våra barn.
Avslutningsvis vill jag uppmuntra er alla att reflektera över barnens samspel och aktivt bidra till att stärka dessa tidiga sociala band. Det kan börja med något så enkelt som att fråga ert barn: ”Vem lekte du med idag?” och ”Vad gjorde ni tillsammans?”. Dessa små frågor kan öppna upp för större samtal om vänskap, respekt och ömsesidig förståelse.
Med värme och djup respekt för våra barns vägar till vänskap,
Våren har gjort entré i Stockholm, men den här dagen överraskade oss med ett sista vinternaps. Vinden var skarp och snön föll lätt över förskolegården. För barnen blev det en dag fylld av lek, värme och vänskap – och framför allt ett utmärkt exempel på hur vi tillsammans bygger små milstolpar i vardagen.
Morgonsamling och känslan av gemenskap Vi började dagen inomhus, vid samlingsmattan. Barnen kom in en efter en, rosiga om kinderna och fnittrande över snöflingorna. Några av de äldre barnen hjälpte de yngre att hänga av sig ytterkläderna – ett litet tecken på omtänksamhet som alltid värmer mig.
Vi pratade om väntande aktiviteter: dagens utelek, att göra en soppa tillsammans – och att hjälpa till att skotta lite snö. Jag märkte genast nyfikenhet i ögonen hos flera barn. Hur känns snö i handen? Hur smakar soppa vi lagar tillsammans? Redan där kände jag att det här skulle bli en riktigt fin dag.
Ut på gården – vinterglädje i förskoleversion När vi gick ut till gården blev det en kort förskolepedagogisk stund. Vi pratade om snöns egenskaper: hur den är kall, hur den smälter i händerna, hur den kan packas till en boll. Barnen samlade snö, formade små bollar och skrattade när de rullade ihop dem till miniatyrlikesnöfigurer.
Det här blev en chans att knyta samman våra japanska och svenska traditioner. Jag berättade på japanska att vi ibland gör yuki daruma – små snö-gubbar, liknande traditionella daruma-figurer. Barnen funderade på ansiktsdrag, tänkte på om de skulle ge dem målade ögon och munnar, och två av de äldsta hjälpte de yngre att forma runda, stadiga kroppsdelar av snö.
Samarbete visade sig om och om igen: en treåring gav spontant sin extra mössa till den yngre som frös, medan en av våra fyraåringar visade hur man packar snö för att det inte ska smula ihop för fort. Det fina med den här typen av aktivitet är att barnens empati och samarbetsförmåga blommar naturligt.
Gå in och kryp in i värmen Efter ungefär 45 minuter ute var alla frusna om händer och kinder. Vi gick in i hallen tillsammans och hjälptes åt att ta av mössor, vantar och tjocka jackor. Det är alltid lite kaotiskt, men den strukturerade hjälpen från barnen själva hjälper otroligt mycket – och stärker känslan att man tillhör gruppen.
Inomhus samlades vi i soffhörnan, drack varm vatten med honung (ett substitut för varm mjölk) och pratade om hur snön kändes. Vi använde glosorna på både japanska och svenska: ”kallt”, ”mjukt”, ”smula”, ”sönder” – och barnen upprepade dem med stor vilja. Den här tvåspråkiga repetitionen är något vi odlar regelbundet – att prata om konkreta upplevelser skapar starka språkliga kopplingar.
Gör soppa tillsammans Efter vilostunden var det dags för dagens stora projekt: grönsakssoppa. Vi hade planerat den tillsammans förra veckan, och alla barn hade varit med på att bestämma ingredienserna: morot, potatis, lök, purjolök och en skvätt grädde. Jag berättade om hur vi i Japan ibland gör misosoppa med liknande grönsaker, och hur starkt barnen reagerat på smaken av miso.
Den här gången blev det en svensk-style grönsakssoppa med japanska inslag: jag visade dem hur man kan använda wakame-tång som smaksättning. De tittade storögt när jag öppnade paketet, och doften fick flera att rynka på näsan – men när de smakade, lovordade de soppan.
Det blev ett levande matäventyr: de tuktade sina egna små bitar av lök (med hjälp från en vuxen för att hålla kniven rätt), räknade skedar, såg hur alla råvaror åkte ner i kastrullen i tur och ordning. När soppan sedan puttrade under locket, pratade vi om att låta smaker “mogna” tillsammans – ett tema som går igen både i matlagning och i vår syn på barns utveckling.
Lunchstund och reflektion Vid lunchbordet hjälptes alla åt att skopa upp sin egen portion, och de äldsta fick lära sig att ta en till dem som åt långsamt. Flera uttryckte att de verkligen tyckte om tången, och någon sa på japanska att det ”kändes nytt men gott”. Jag belyste hur smakpreferenser kan vara “nya vänner” – och vi kom fram till att det är viktigt att våga smaka, även om något ser annorlunda ut.
Dagens lärdom – i ord och handling Innan lämning samlades vi på mattan igen. Jag ställde frågor: Hur kändes snön? Hur lät soppan? Vem hjälpte dig idag? Barnen berättade, ibland på svenska, ibland japanska, ibland båda språken samtidigt. Det blev en fin illustration av hur en vanlig dag kan innehålla tusen små steg i språk, empati, trygghet och glädje.
Sedan kom föräldrarna, och barnen mötte dem med stolt uppsyn – ”Jag gjorde soppa!”, ”Jag hjälpte till att skotta!”. Många föräldrar stod kvar en stund extra och tackade för den värme och välkomnande som syns hos barnen efter en sådan dag.
Avslutande tankar Den här tisdagen blev ett kärnexempel på Futaba Hoikus filosofi: låga växer bäst när de får både rötter och vingar. Rötterna – i språket, rutinen, gemenskapen. Vingarna – i nyfikenheten, modet att smaka, leka i snö och känna sig stolt.
Det behöver inte vara stora utmaningar eller spektakulära aktiviteter. Det är i vardagsögonblicken – i snöbollskrig och grönsakshackning – som barnet ser sig själv som någon som kan hjälpa, som kan lära, som får bli hörd.
Imorgon blir det mer lek och lärande. Men exakt hur, det får barnen också vara med och forma. För det är här vi tror att de bäst växer – tillsammans med andra, med språk, och med en trygg vuxenhand som stöttar och lyssnar.
