Skogsutflykt i snålblåst – och barnen ville aldrig gå hem

Det var en av de där dagarna då vinden bet lite i kinderna, trots att kalendern sa juni. Molnen drog över himlen i långa stråk och det kändes mer som höst än sommar. Ändå hade vi bestämt oss: vi skulle till skogen. Och tur var väl det – för det blev en av de finaste dagarna på länge.

För oss på Futaba Hoiku är naturen inte bara en plats för frisk luft. Det är ett klassrum, ett frirum, en värld där barnen får vara starka, nyfikna, självständiga. Och kanske allra mest – där de får känna sig fria. Skogen, med sina dofter, ljud och hemligheter, är en naturlig bro mellan svensk naturpedagogik och den japanska vördnaden för landskapet.

Vi har fått väldigt mycket inpiration efter att vi var på ett seminarium hos naturskyddsföreningen gällande naturaktiviteter för barn och unga.

Förberedelser i hallen – regnkläder och förväntan
Barnen kom inspringande tidigt, med ryggsäckar fulla av frukt, sittunderlag och extravantar. Det finns något nästan högtidligt i att packa sin egen matsäck. Även om det är vi vuxna som kokar äggen och skär morötterna, så är det barnen som bär ansvaret. Och det märks – de rätar på ryggen, drar upp dragkedjorna med stolthet.

Innan vi gick, samlades vi i en cirkel. Jag frågade: “Vad tror ni att vi kommer hitta i skogen idag?” En femåring svarade: “En räv!” En annan: “Tysta ljud.” En tredje: “Träd som andas.” Så var stämningen satt.

Ut på äventyr
Vi gick i led, hand i hand. Några barn gick tyst, koncentrerade. Andra småpratade, sjöng på japanska vårsånger eller berättade om sina drömmar. Vägen till skogsdungen vi valt var inte lång, men tillräckligt för att kännas som en resa.

När vi kom fram bredde vi ut våra sittunderlag i en glänta. Vinden tog tag i grenarna ovanför oss och det rasslade i löven – ett ljud som först oroade några barn, men snart blev en naturlig del av vår ljudmiljö. Vi pratade om vinden på japanska: kaze, och vad den kan berätta. Någon sa att vinden var ”arg”, någon annan att den ”sjöng”.

Upptäckande på barnens villkor
Efter en kort samling delade vi in oss i små grupper och började utforska. En grupp letade efter kottar i olika former. En annan samlade på pinnar som “liknade bokstäver”. En tredje gick på snigeljakt, och jublade högt varje gång de hittade ett litet, slemmigt spår.

Det är alltid fascinerande att se hur barnen själva hittar sätt att organisera sin lek. De skapar regler, roller, och system – ofta mycket mer komplexa än vad vi vuxna hade planerat. En av grupperna skapade ett “skogsapotek” där blad blev plåster och lav blev medicin. De talade både japanska och svenska i leken, bytte språk beroende på vem som var “kund” och vem som var “doktor”.

Matsäck i mossan
När det började kurra i magarna satte vi oss i en halvcirkel och tog fram matsäcken. Det är något särskilt med att äta ute – allt smakar lite bättre. Ett risigt ägg blir till en skatt. En klick onigiri smakar som hemma hos farmor. Barnen bytte morotsstavar med varandra, delade sina riskakor, och erbjöd varma ord och små skratt.

Vi vuxna passade på att läsa en kort haiku om vinden. En treåring sa att den rimmade, även om den inte gjorde det – men känslan av rytm och lugn var där. Det blev en stund av stillhet, mitt i leken.

Sista leken – och ett oväntat farväl
Innan vi skulle gå hem ville barnen leka en sista lek. De valde en “vinddans”, där man skulle springa som vinden mellan träden utan att nudda markens “lava”. De skapade banor, hejade på varandra, och plötsligt var vinden inte kall längre – den blev något som bar dem fram.

När vi samlade ihop oss var det flera barn som suckade: “Kan vi inte stanna lite till?” “Ska vi verkligen gå hem nu?” Och jag log, för jag visste – just där, i den motvilliga hemgången, ligger beviset på att skogen blivit deras. Inte vår pedagogiska plats, utan deras fristad.

Varför vi går ut – även i snålblåst
Att trotsa vädret är ibland en pedagogisk utmaning. Men det är också en möjlighet att visa barnen att naturen inte bara är vacker i solsken. Den är levande, förändringsbenägen, och ibland utmanande. Att få uppleva det – och känna att man klarar det – stärker barnen inifrån.

De får också en relation till platsen. Till de träd de klättrade i, mossan som dämpade fallet, kotten de döpte. Det är sådana upplevelser som bygger självkänsla, tillit och ett eget språk för naturen.

Avslutande tankar
När vi kom tillbaka till förskolan var barnen trötta, men lyckliga. Några somnade nästan på vilan, med jord under naglarna och röda kinder. Och jag tänkte: ibland är det de dagar vi nästan ställer in – på grund av väder, oro eller trötthet – som blir de mest minnesvärda.

För barnen ville aldrig gå hem. Och det säger allt.